Blöta kanal, eller vem drog ur snoppen? (Manlighet och normativitet?)
Jag blir rätt fashinerad över hur folk reagerar när man säger att man skall sterilisera sig. Man brukar få de mest häpnadsväckande responser och inlägg. Detta ämne är tydligen mer tabu än jag kunde föreställa mig. Vi lever ju trots allt snart i tjugohundratiotalet. Eller?
Så jag får genast några reflektioner över de vanligaste reaktionerna.
"Har du verkligen tänkt igenom det (här)"?
Alltså. Ja! Men man undrar ju lite snabbt vilket intryck man gjort på sina medmänniskor om de tror att man bara kommer på sådär att "Jag vet, jag tror jag skall sterilisera mig, det verkar kul och trendigt". Klart som 17 att man tänkt igenom det hela. Barn innebär ett ansvar och åtagande på minst 18 år av sitt liv, något som jag helt enkelt inte är beredd på att ta, hur bra förälder än mina medmänniskor uppfattat mig att komma vara. Genast dyker då den följande kommentaren upp:
"Men det innebär också en massa glädje!"
Men det där är väl ändå det sista uttömmande standardargumentet när inget fungerar? Observera ordet också! Det här känns lite som att folk försöker övertyga sin egen förträfflighet att glömma allt annat gällande "inte-så-kul-att-vara-förälder-alla-gånger". Som bortblåst är de sömnlösa koliknätterna; lika försvunnet är trotsåldern, oron när parveln försvunnit långt efter överenskommen hemgångstid, övertygelsen till knatten att läxorna måste läsas oavsett hur tråkiga de är, tonårsrebellismen med slag i dörrar "när man inte fattar något". Finns en massa annat som inte är så kul att hantera som förälder. Nej, jag betvivlar inte att föräldrarskap kan innebära glädje. Också. Eller som en förälder faktiskt ungefärligt uttryckte det till mig: "95% jobb och 5% ren glädje".
"Det är dumt att stänga dörrar"
Jo, vissa dörrar kanske är dumma att stänga. Men låter man sin lägenhetsdörr stå på vid gavel så kan man i dagens läge räkna med att få lägenheten tömd av snälla människor, och dessutom inte få ut ett öre för hjälpen av realkapitalstömmandet. Nu kanske det inte är politiskt korrekt att jämföra barn med kriminella element, men vem sa att jag var politiskt korrekt alla gånger.
Och så har vi en underbar kombination av ångest och biologiska fakta - tänk vad folk kan blanda ihop argument till en soppa för att hävda att vi lever i ett onormativt samhälle:
"Men tänk om du ångrar dig?" "Män är ju fertila tills de dör - så du har ju chans att bli pappa hur länge som helst, inte samma sak för kvinnor".
Hmmm. Läs kombinationen två gånger, och se'n dessutom kombinationen i argument nummer två. Tänk efter en gång till och sug på karamellen så kommer jag åter till det sista argumentet och kvinnlig biologi versus dagens normativitet.
Alltså. Om jag mot all förmodan skulle ångra mig så finns det gott om oönskade barn här i världen. Bl.a. har den katolska kyrkan sett till det, bland många andra instanser. Nej, jag ger inte mycket för religion. Alltså så finns det en hel del barn att adoptera till en person som förhoppningsvis tänkt igenom sitt beslut att bli förälder, något som jag tror oftare stämmer på adoptivföräldrar än biologiska föräldrar som har blivit övertygade med argument som "glädje också".
Och vad det gäller argument två. Ja, män är oftast fertila - mer eller mindre - fram tills det är dags att hamna sex fot under (något som jag planerar att undvika - en helt annan historia). Dock så försämras kvalitén på spermierna rätt mycket under årens lopp, och faktum är att det blir större risk för genetiska skador ju äldre fadern är - om nu ens befruktning är möjlig. Mer om det här (på engelska).
Men låt oss nu ta den socialt normativa aspekten på att kombinationsargumentet tyvärr falerar i de flesta fall i kombination med den medicinska aspekten:
Många känner till alla hemligheter kring kvinnans fertilitet och ungefärliga åldrar. Men en snabb repetition:
Första menstruation, vanligtvis runt 13 år, men kan börja tidigare fall ner till 6-7 år har ibland konstaterats om än sällsynt: Kvinnan kan bli gravid.
Fullt fertil kvinna, vanligtvis runt 21 år: Kvinnan har fullt mogna slemkörtlar o.s.v. och har störst sannolikhet att bli gravid, 86%.
Kvinna vid 25 års ålder: 78% chans att bli gravid.
Kvinna vid 30 års ålder: 63% chans att bli gravid.
Kvinna vid 35 års ålder: 52% chans att bli gravid.
Efter 35 års ålder löper kvinnan avsevärt större risk för fosterskador och genetiska problem vid konception.
Nu kommer det intressanta. Låt oss leka med tanken att en man vid 80 års ålder får för sig att "Jag vet, jag tror jag skall skaffa barn". Om nu mot allt förmodan, efter år av försök, denna man skulle få en kvinna gravid, så kan man fråga sig i dagens normativa samhälle hur många kvinnliga 21-åringar som är villiga att sära på benen för en 80-årig man? Vi är inte där, och sådana åldersskillnader brukar bli väl omskrivna som äckliga undantag, gubbsjuka och kommentarer som "hon måste vara blåst". Men större reflektioner om det är inte vad det här inlägget handlar om, det tar jag en annan gång.
"Men du är ju så ung":
Ja, jag kanske många gånger faktiskt uppfattas som ung, beroende på att jag faktiskt vet vad uttrycket "bejaka barnet inom mig" innebär för mig. För mig är det att bejaka mitt liv och vad jag vill göra, ständigt nyfiken. Det innebär inte att jag inte är vuxen nog att fatta mina egna beslut.
Jag tror det här med manlig sterilisering syvende och sist handlar om att "vara en riktig man". Man kan helt enkelt inte vara det om man inte kan befrukta en kvinna, normativt sett. Jag har hört att en bekants bekant just sagt det som argument över en av rädslorna att sterilisera sig, trots en ålder på över 50 år. Jag är lika fashinerad över att många tror att en (stor) del av manligheten beror på hur många spermier som kan lämna kroppen genom urinröret, vilket i sig "bara" är (max) 20% av ejakulationen. Vi talar inte om kastrering, för höga bövelen! "Apparaten" fungerar lika bra som innan, och rösten blir inte ljusare för att jag låter kapa av sädesledarna. Testosteronet fortsätter att produceras, jösses in i mina da'r! :D
Så, är det så konstigt att jag valt att sterilisera mig, trots att "jag bara är barnet" på 39 år? :)
Over'n'out.
Så jag får genast några reflektioner över de vanligaste reaktionerna.
"Har du verkligen tänkt igenom det (här)"?
Alltså. Ja! Men man undrar ju lite snabbt vilket intryck man gjort på sina medmänniskor om de tror att man bara kommer på sådär att "Jag vet, jag tror jag skall sterilisera mig, det verkar kul och trendigt". Klart som 17 att man tänkt igenom det hela. Barn innebär ett ansvar och åtagande på minst 18 år av sitt liv, något som jag helt enkelt inte är beredd på att ta, hur bra förälder än mina medmänniskor uppfattat mig att komma vara. Genast dyker då den följande kommentaren upp:
"Men det innebär också en massa glädje!"
Men det där är väl ändå det sista uttömmande standardargumentet när inget fungerar? Observera ordet också! Det här känns lite som att folk försöker övertyga sin egen förträfflighet att glömma allt annat gällande "inte-så-kul-att-vara-förälder-alla-gånger". Som bortblåst är de sömnlösa koliknätterna; lika försvunnet är trotsåldern, oron när parveln försvunnit långt efter överenskommen hemgångstid, övertygelsen till knatten att läxorna måste läsas oavsett hur tråkiga de är, tonårsrebellismen med slag i dörrar "när man inte fattar något". Finns en massa annat som inte är så kul att hantera som förälder. Nej, jag betvivlar inte att föräldrarskap kan innebära glädje. Också. Eller som en förälder faktiskt ungefärligt uttryckte det till mig: "95% jobb och 5% ren glädje".
"Det är dumt att stänga dörrar"
Jo, vissa dörrar kanske är dumma att stänga. Men låter man sin lägenhetsdörr stå på vid gavel så kan man i dagens läge räkna med att få lägenheten tömd av snälla människor, och dessutom inte få ut ett öre för hjälpen av realkapitalstömmandet. Nu kanske det inte är politiskt korrekt att jämföra barn med kriminella element, men vem sa att jag var politiskt korrekt alla gånger.
Och så har vi en underbar kombination av ångest och biologiska fakta - tänk vad folk kan blanda ihop argument till en soppa för att hävda att vi lever i ett onormativt samhälle:
"Men tänk om du ångrar dig?" "Män är ju fertila tills de dör - så du har ju chans att bli pappa hur länge som helst, inte samma sak för kvinnor".
Hmmm. Läs kombinationen två gånger, och se'n dessutom kombinationen i argument nummer två. Tänk efter en gång till och sug på karamellen så kommer jag åter till det sista argumentet och kvinnlig biologi versus dagens normativitet.
Alltså. Om jag mot all förmodan skulle ångra mig så finns det gott om oönskade barn här i världen. Bl.a. har den katolska kyrkan sett till det, bland många andra instanser. Nej, jag ger inte mycket för religion. Alltså så finns det en hel del barn att adoptera till en person som förhoppningsvis tänkt igenom sitt beslut att bli förälder, något som jag tror oftare stämmer på adoptivföräldrar än biologiska föräldrar som har blivit övertygade med argument som "glädje också".
Och vad det gäller argument två. Ja, män är oftast fertila - mer eller mindre - fram tills det är dags att hamna sex fot under (något som jag planerar att undvika - en helt annan historia). Dock så försämras kvalitén på spermierna rätt mycket under årens lopp, och faktum är att det blir större risk för genetiska skador ju äldre fadern är - om nu ens befruktning är möjlig. Mer om det här (på engelska).
Men låt oss nu ta den socialt normativa aspekten på att kombinationsargumentet tyvärr falerar i de flesta fall i kombination med den medicinska aspekten:
Många känner till alla hemligheter kring kvinnans fertilitet och ungefärliga åldrar. Men en snabb repetition:
Första menstruation, vanligtvis runt 13 år, men kan börja tidigare fall ner till 6-7 år har ibland konstaterats om än sällsynt: Kvinnan kan bli gravid.
Fullt fertil kvinna, vanligtvis runt 21 år: Kvinnan har fullt mogna slemkörtlar o.s.v. och har störst sannolikhet att bli gravid, 86%.
Kvinna vid 25 års ålder: 78% chans att bli gravid.
Kvinna vid 30 års ålder: 63% chans att bli gravid.
Kvinna vid 35 års ålder: 52% chans att bli gravid.
Efter 35 års ålder löper kvinnan avsevärt större risk för fosterskador och genetiska problem vid konception.
Nu kommer det intressanta. Låt oss leka med tanken att en man vid 80 års ålder får för sig att "Jag vet, jag tror jag skall skaffa barn". Om nu mot allt förmodan, efter år av försök, denna man skulle få en kvinna gravid, så kan man fråga sig i dagens normativa samhälle hur många kvinnliga 21-åringar som är villiga att sära på benen för en 80-årig man? Vi är inte där, och sådana åldersskillnader brukar bli väl omskrivna som äckliga undantag, gubbsjuka och kommentarer som "hon måste vara blåst". Men större reflektioner om det är inte vad det här inlägget handlar om, det tar jag en annan gång.
"Men du är ju så ung":
Ja, jag kanske många gånger faktiskt uppfattas som ung, beroende på att jag faktiskt vet vad uttrycket "bejaka barnet inom mig" innebär för mig. För mig är det att bejaka mitt liv och vad jag vill göra, ständigt nyfiken. Det innebär inte att jag inte är vuxen nog att fatta mina egna beslut.
Jag tror det här med manlig sterilisering syvende och sist handlar om att "vara en riktig man". Man kan helt enkelt inte vara det om man inte kan befrukta en kvinna, normativt sett. Jag har hört att en bekants bekant just sagt det som argument över en av rädslorna att sterilisera sig, trots en ålder på över 50 år. Jag är lika fashinerad över att många tror att en (stor) del av manligheten beror på hur många spermier som kan lämna kroppen genom urinröret, vilket i sig "bara" är (max) 20% av ejakulationen. Vi talar inte om kastrering, för höga bövelen! "Apparaten" fungerar lika bra som innan, och rösten blir inte ljusare för att jag låter kapa av sädesledarna. Testosteronet fortsätter att produceras, jösses in i mina da'r! :D
Så, är det så konstigt att jag valt att sterilisera mig, trots att "jag bara är barnet" på 39 år? :)
Over'n'out.
